|
|
Last modified:
2011-11-09
Ljuset från Lund – en historik
1944 De ryska fysikerna D Ivanenko och I Pomeranchuk förutsäger existensen av synktronljus.
1947 får tre fysiker vid General Electrics nybyggda synkrotronring tekniska problem. De för in en spegel
i röret där elektronerna accelereras och bländas av en intensiv ljusbåge. Synkrotronljuset har upptäckts.
1956 observeras en jetstråle från den elliptiska galaxen M 87. Strålen bildas när högenergetiska elektroner rör sig i spiralformade banor längs magnetiska kraftlinjer. För första gången har man sett synkrotronljus
i naturen.
1961 Nu börjar ett reguljärt forskningsprogram i USA för att undersöka synkrotronljus och dess möjliga applikationer. Den första generationen av synkrotronljusfaciliteter är parasitära – de finns vid anläggningar som har byggts för andra ändamål.
1962 Elektronacceleratorn LUSY byggs i Lund.
1970 Pengar anslås för att bygga en synkrotronljusstation vid LUSY.
1978 P-O Nilsson och Anders Flodström lämnar in sin ansökan ”Uppbyggnad av en nationell synkrotronljuskälla” till dåvarande NFR, Naturvetenskapliga Forskningsrådet.
1980 Norra Apparathallen i LTH:s M-hus används mycket litet och hotas av nedläggning. Samtidigt saknas det utrymme för en utbyggnad av LUSY för synktronljusfysik. MAX-gruppen blir intresserad av lokalen.
1981 Den första specialiserade synkrotronljusringen står färdig i Daresbury, England.
1982 Regeringen tar ställning för MAX-projektet i detta års budgetproposition och anslår de första medlen.
1983 börjar inflyttningen i M-husets norra apparathall. MAX I är ett hemmabygge baserat på de erfarenheter acceleratorfysikerna har gjort vid LUSY. Men den rymmer också nytänkande i Mikael Erikssons utformning av race-track mikrotronen, där elektronerna injiceras och accelereras i systemet.
1987 invigs MAX I med en lagringsring på 32 meters omkrets.
1980- och 1990-tal. En ny typ av synktrontronljuskällor börjar byggas där man inte bara producerar synktronljus i lagringsringarnas böjar utan med s k wigglers och undulatorer även på ringarnas raksträckor. I Grenoble uppförs med byggstart start 1990 den europeiska anläggningen ESFR men en lagringring med 800 meters omkrets. Två liknande projekt genomförs i Japan och USA.
1992 Byggstart för MAX II. Den nya lagringsringen har en omkrets av 96 meter och kopplas till MAX I. Anläggningen kräver en ny acceleratorbyggnad.
1995 invigs MAX II av Carl XVI Gustav.
2007 MAX III, en ring med 36 meters omkrets står färdig för experiment. I den testas också teknik som kan användas i MAX IV.
2009 Finansieringen av MAX IV klar.
2010 Byggstart för MAX IV.
2015 MAX IV färdig att börja användas. Den består av två ringar, en som arbetar med energier på 1,5 GeV med en omkrets på 96 meter och en stor ring med energin 3,0 GeV med 528 meters omkrets.
Efter 2015 Än så länge ofinansierade planer på en utbyggnad av MAX IV:s linjära accelerator till en frielektronlaser.
Press Contact
Karin Lilja, Communication Manager
Phone: +46-(0)766-32 33 26
Please text if no answer!
E-mail: karin.lilja@maxlab.lu.se
|
|
